Sol över havet & Solnedgång över Kalmarsund

Oscar Hullgren, 1923

Jag upplever att det finns en form av kollektiv och aktiv eskapism 75 procent av året. En kollektiv önskan om att tillsammans fly bort från den grå vardagen, bort till ljusare tid. Jag upplever att den kollektiva längtan, till ingens förvåning, är efter sommaren. Det är något med sommaren som gör att den alltid är relevant. Året runt planerar jag inför sommaren: vad jag ska göra, vad jag ska ha på mig, vad jag ska lyssna på för musik, vad jag ska dricka, äta, känna, tänka, vilja. Det är som om sträckan till sommaren börjar i slutet av september och fortsätter ända fram till slutet av maj. Resterande av året känns nästan oviktig i förhållande till sommaren, som om det bara är där för att ställa sig i kontrast, göra sommaren skönare, vackrare, varmare.

Enligt den hermeneutiska läran uppstår bilders betydelse mellan verk och betraktare. Med andra ord är betydelsen av konst inte begränsad till skaparens avsikter utan konst får snarare nya betydelser när den placeras i olika tidsperioder och kulturer. Detsamma gäller för Per Ekström och Oscar Hullgrens bilder. Vi som betraktare kan lägga in vilken betydelse som helst i landskapsmåleriet, vilket minne, vilken önskan vi än behagar. Med temat eskapism i bakhuvudet är det svårt att inte drömma sig bort, likväl för mig. Jag har svårt att sätta fingret på den varma känsla jag känner i bröstet när jag betraktar Ekströms varma färger och Hullgrens levande hav. Jag tänker på det varma havet, på den ljumna ölen, en gullig kompis som sjunger Evert Taube i linneskjorta i en rosa röd skymning. Den är så skön och intensiv att den skulle kunna förväxlas med tryckande ångest. Eskapism för mig är oundviklig, outhärdligt intensiv och lång. Men sen, när min favoritårstid äntlig kommer, känner jag så gott som jämnt en jämn mysig känsla av eufori.

Per Ekström, Odaterad